Under Karl XII:s sista år härjade ryssarna svårt uppe i norr. En vinterdag år 1716 spred sig ryktet bland byarna längs Torne älvs nedre lopp att ryssarna trängt djupt in i Finland och nu var på väg mot Tornedalen. Det förfärande ryktet nådde också Hietaniemi där nästan inga män fanns kvar som kunde hejda det väntande anfallet. Kyrkbyns ynglingar hade tagits ut till Karl XII:s här så snart de kommit upp i vapenför ålder. Till slut lyckades man ändå samla ihop en liten försvarsstyrka, som mest bestod av halvvuxna ynglingar och medelålders män. Boskapen drevs bort, husgeråd och bohag grävdes ner i snön. Kvinnor, barn och gamla gömde sig i skogen av fruktan för ryssen. De visste vad han förde med sig, dödande, plundring och mordbrand.
Männen delade sig i två grupper. Den ena gruppen tog plats bakom kyrkogårdsmuren. Den andra drog sig ett stycke norrut. Man kom överens om, att när Hietaniemis kyrkklocka ringde, skulle det vara ett tecken på att fienden var i antågande. Då skulle alla samlas bakom kyrkogårdsmuren.
Efter några timmars spänd väntan syntes i den månljusa natten ryssarna komma i full galopp över den isbelagda älven. Någon rusade fram till klockstapeln och fattade tag i tåget. Klockans klämtningar hördes långt borta i skogen.
Det blev en kort men häftig strid. Ryssarna, som var många fler, segrade överlägset. De klättrade upp i klockstapeln och lösgjorde den vigda malmen från dess plats. Innan de vände tillbaka över älven med klockan på en släde efter sig, tände de eld på klockstapeln och även kyrkan. Hietaniemiborna lyckades rädda en del av kyrkobyggnaden men klockstapeln brann ner fullständigt.
Medan de höll på med släckningsarbetet hörde de ett brak från älven. Det lät, som om isen höll på att rämna. Byborna blev övertygade om ryssarna som straff för sitt illdåd att stjäla kyrkklockan hade gått ner sig i vattnet. Det var ett välförtjänt öde tyckte de. Osynliga händer måste ha brutit upp den hårda isen för att deras klocka inte skulle hamna i orätta händer. Klockan ville hellre borra sin kläpp i älvens dybotten än att ringa för de barbariska ryssarna.
Långa tider efter det bittra nederlaget tyckte sig Hietaniemiborna höra klockan klämta från älvbotten. Den ringde när någon låg för döden eller då nödår väntade.
En dag i början på år 1880 kom en man på besök till ett stort rysk slott som hette Strelna. Han var vän till slottsägaren, storfurste Konstantin Nikolajevitj. I slottskapellet fanns en klocka, som i över 150 år ringt in den grekisk-ortodoxa mässan. Av en slump upptäckte storfurstens vän att det fanns en inskrift på klockan. Hietaniemi, årtalet 1686 och namnet Michel Bader. Han tyckte att det var underligt med denna inskription på en klocka i ett slott långt inne i Ryssland. Han skrev om saken i en tidning och artikeln publicerades senare i Finland. Av ännu en slump, eller försynens skickelse råkade en Hietaniemibo läsa denna tidningsartikel, och han insåg genast att det måste vara byns gamla kyrkklocka, som hade hamnat i Strelna. Han visste att den hade gjutits år 1686 av den tyske klockgjutaren Michel Bader. Kyrkorådet i Hietaniemi bad landshövdingen reda ut saken. Denne skrev ett vördsamt brev till storfursten med en anhållan om att socknen skulle få lösa tillbaka sin klocka.
En dag i början på juli 1885 kom klockan med ångfartyget Luleå till Haparanda och återbördades sedan till sin rätta församling. Då byborna packade upp klockan var den omvirad av blomsterkransar, som bundits vid Strelna slott. Blommorna hade vissnat men doftade ännu. Under stor andakt hängdes klockan upp i en klockstapel, som man byggt 1773. Där hänger den kvar ännu denna dag tillsammans med två andra klockor från 1800-talet.
PRO-Hietaniemi har på kulturnämndens i Övertorneå uppdrag kontaktat Strelna församling i St. Petersburg. Detta har resulterat i att vänortsförhållande håller på att utvecklas församlingarna emellan genom denna historiska händelse från år 1716, som "Ryssklockan" utgör. Vi hoppas, att förbindelsen med Strelna blir något intressant och stärker våra relationer, församlingarna - men också länderna emellan.