• Särkilax Kapell
  • Övertorneå Kyrka
  • Hietaniemi Kyrka
  • Juoksengi Kyrka
  • Svansteins Kyrka
  • Pello Församlingshem
  • Övertorneå Församlingsgård
  • Altaret i Övertorneå Kyrka
  • Orgeln i Övertorneå Kyrka
  • Spelbordet i Övertorneå kyrka

På fredagen 26 oktober 2018 hölls seminariedag Då språk och identitet skulle hitta varandra. En fördjupande dag om språk, tro och identitet

Här kan du läsa en av föreläsningarna.

Finska språkets ställning i norra Sverige och de finsk-svenska kyrkliga relationerna från 1890-talet till andra världskriget

Professor Hannu Mustakallio, Östra Finlands universitet, Joensuu

Den finskspråkiga minoriteten i norra Sverige har bott i ett område som kallats finnbygden. Området har allmänt delats in i den egentliga Tornedalen, Torne lappmark och Gällivare socken. På finska har området kallats Länsipohja som ordagrant betyder Västerbotten. I Finland har man också talat om ”den västerbottniska frågan” (Länsipohjan kysymys) då det har gällt den finskspråkiga minoritetens ställning i norra Sverige, särskilt under 1920- och 1930-talet. Men det skulle vara mest logiskt att tala om den norrbottensfinska frågan.

Den finskspråkiga befolkningen i norra Sverige har från och med 1860-talet beaktats i den svenska befolkningsstatistiken. År 1860 fanns det 14 000 finskspråkiga i hela Norrbottens län, vilket betydde en andel på 20 procent. Den finskspråkiga befolkningens andel har varit starkast i Tornedalen. Ännu år 1930 omfattade den 70 procent av hela befolkningen. Med finnar har man menat den ursprungliga befolkningen, som var svenska undersåtar eller medborgare, inte de finnar som tillfälligt hade flyttat från Finland till Sverige för att söka arbete.

Jag ska i det följande undersöka hur frågan om den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten återspeglades i de finsk-svenska kyrkliga relationerna från 1890-talet till andra världskriget.

Finskans dominerande ställning och dess nedgång

Finskan hade länge haft en dominerande ställning i de norrbottniska församlingarna, i gudstjänster, nattvardsläsning och övrig folkundervisning. Det var fråga om befolkningens modersmål som också prästerna i församlingarna behärskade.

Den rikspolitiska synvinkeln kom från och med 1880-talet att bestämma de åtgärder som den svenska statsmakten och statskyrkan riktade mot den finskspråkiga befolkningen. Då började en ny period som kännetecknades av försök att genomföra administrativ uniformering eller försvenskning. Svenskan vann stadigt terräng som gudstjänstspråk på bekostnad av finskan. Till finnbygden sändes i allt strörre utsträckning präster som var födda i södra Sverige. På 1890-talet var det slut med den gamla ordningen att alla präster i finnbygden skulle kunna finska.

Inom skolväsendet fick svenskan först ställning som frivilligt läroämne. Redan vid sekelskiftet var svenskan det främsta undervisningsspråket. Med finskans ställning i skolorna gick det i motsatt riktning: från undervisningsspråk till läroämne och slutligen till ett slags förbjudet språk. Från och med 1880-talet strävade man efter att tillämpa den så kallade nya skolpolitiken, vars mål var att genomföra en helt svenskspråkig undervisning.

De sista biskoparna i det odelade Härnösands stift, Lars Landgren (biskop från år 1876) och Martin Johansson (biskop från 1888), blev båda kända som anhängare av den uniformeringspolitik som regeringen genomförde i förhållande till de nordliga gränstrakterna. Johansson menade att om språkfrågan skapade problematiska situationer, skulle folket underkasta sig prästernas vilja, inte tvärtom. Om församlingen inte hade en präst som kunde finska, skulle medlemmarna i församlingen alltså lära sig svenska.

Norra Finland och norra Sverige får egna stiftsstäder

Situationen inom den kyrkliga administrationen var likartad när det gällde frågan om en ny stiftsstad. År 1900 flyttades biskopssätet i Finlands nordligaste stift, Kuopio stift, till Uleåborg. Detta blev ett argument för att dela det mycket vidsträckta Härnösands stift i Sverige. Biskop Martin Johansson menade att man genom det nya stiftet skulle kunna binda den finsktalande befolkningen starkare till den svenska kulturen och det svenska språket. Det nya stiftet, som grundades 1904 med Luleå som biskopsstad, strävade faktiskt efter att integrera finnarna i den svenska kulturen.

Frågan om det nya biskopssätet hörde i sekelskiftets Finland och Sverige samman med den debatt som fördes om den finskspråkiga befolkningens situation i norra Sverige. Då man i Finland år 1895 lyfte fram tanken att grunda ett biskopssäte i Uleåborg, framförde biskopen i Kuopio, Gustaf Johansson, ett rent fennomanskt argument: Till uppgifterna för biskopen i Uleåborg borde höra att i andligt hänseende binda den finskspråkiga befolkningen i svenska Norrbotten till Finland.

De svenska myndigheternas åtgärder för att försvenska den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten kan framför allt förklaras med allmänna politisk-strategiska förhållanden. På 1890-talet hade svenskarna lagt märke till spår av en fennomansk agitation som riktades mot finnbygden och som man fruktade skulle vända den främmande finsktalande minoritetens uppmärksamhet mot östra sidan av Torne älv. Enligt en typisk svensk uppfattning skulle den fennomanska agitationen åtföljas av en rysk erövring. Så väcktes den urgamla uppfattningen om Ryssland som Sveriges ”ärkefiende” till liv. Också de präster som hade flyttat från södra Sverige till finnbygden behärskades av samma fruktan för fennomaner och ryssar.

Luleåbiskopen Olof Bergqvist

År 1904 utnämndes Olof Bergqvist till den förste biskopen i Luleå stift. Han skötte biskopsämbetet fram till år 1938. Bergqvist blev den tydligaste exponenten för den försvenskningspolitik som riktades mot den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Under de två första årtiondena av det nya seklet ströks finska språket under hans ledning helt och hållet ur skolornas undervisningsprogram. I varje biskopsvisitation pekade Bergqvist på vikten av skolans försvenskning och prästerskapets viktiga roll i detta hänseende.

                      Målet var också att det svenska språket skulle användas i den egentliga församlingsverksamheten. Då Bergqvist visiterade Övertorneå år 1919, gav han uttryck för sin glädje över att det var den första visitationen där man inte hade behövt använda finska. Den sista finskspråkiga konfirmandundervisningen i Tornedalen hölls år 1916. Som gudstjänstspråk hade svenskan nått åtminstone en jämbördig ställning. Man strävade på olika sätt efter att förmå den finska allmogen i Tornedalen att använda ”riksspråket”, men inte alltid med framgång.

Luleåbiskopens rikspolitiska betydelse underströks av att han var ledamot av riksdagens första kammare från år 1912 till slutet av sin biskopstid. Han hörde till det nationella partiet, senare högerpartiet. Som konservativ politiker strävade han efter att förena ledningen av stiftet med bevakningen av de svensknationella intressena.

                      I relationerna mellan Svenska kyrkan och den finska befolkningen kan man se en tydlig utveckling mot att prästen allt mer betraktades som tjänsteman i stället för själasörjare och ordets förkunnare. Den ömsesidiga isoleringen av allmogen och prästerskapet bidrog samtidigt till att de finskspråkiga laestadianska lekmannapredikanternas ställning stärktes.

Uleåborgsbiskopen J. R. Forsman (Koskimies)

I den första biskopen i Uleåborg, Juho Rudolf Forsman, senare Koskimies, fick Luleåbiskopen Bergqvist en jämbördig antagonist. Koskimes satt på biskopsstolen från 1900 till 1936. Med undantag för de fyra första åren sammanföll dessa år med Bergqvists biskopstid. Koskimies och Bergqvist erbjuder en utmärkt möjlighet att jämföra den svenska kyrkliga språkpolitiken med den finska.

                      Koskimies hade redan som ung skolpojke tillägnat sig en radikalfennomansk uppfattning som han höll fast vid till slutet av sitt liv. Han strävade följdriktigt efter att förstärka den finsknationella identiteten som grundade sig på det finska språket. På motsvarande sätt ställde sig Uleåborgsbiskopen fientlig till Sverige och den svenska kulturen.

                      Då Koskimies visiterade församlingar i finska Tornedalen, tog han indirekt ställning mot den försvenskningspolitik som hade riktats mot den västra sidan av Tornedalen. Biskopen fäste uppmärksamhet på den allmänna folkundervisningen och konfirmationsläsningen. Då det framkom att ungdomen i några församlingar hade deltagit i svenskspråkig konfirmandundervisning på andra sidan älven, krävde Koskimies med mycket hårda ord att detta skulle upphöra. Koskimies fördömde också prästernas sätt att umgås med svenska kolleger över Torne älv.

                      I sitt förhållande till den finskspråkiga befolkningen i norra Sverige hade Uleåborgsbiskopen i början av 1900-talet upplevt ett slags nationell väckelse. Finnarna i det svenska Norrbotten var ett frändefolk för finnarna liksom andra folk utanför Finlands gränser: det karelska, ingermanländska eller estniska folket eller den finskspråkiga befolkningen i norska Finnmarken. Norrbotten och Finnmarken var för Koskimies en del av det ”Storfinland” som man skulle börja bygga upp. 

Finlands självständighet öppnar nya möjligheter

Under autonomins tid då finnarna inte hade full politisk beslutanderätt kunde de inte ta officiell ställning till den finska minoritetens förhållanden i Norrbotten. Situationen förändrades i och med att Finland blev självständigt år 1917.

                     Prästerskapet i det nordligaste stiftet samlades hösten 1917 till prästmöte i Uleåborg. Mötet godkände ett förslag som kyrkoherden i Torneå, Kaarlo Airas, hade framfört. Enligt beslutet skulle en ambulerande finsk själasörjare sändas till industriområden och handelscentra i norra Sverige. Det gällde alltså att betjäna de utvandrare som tillfälligt hade flyttat från Finland till Sverige, inte den ursprungliga finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Samma förslag framfördes i en annan form vid 1918 års kyrkomöte, som antog en petition till regeringen om organiseringen av den religiösa och kulturella vården av finska medborgare i norra Skandinavien, i Ryssland och på andra platser utanför landets gränser. Riksdagen godkände följande år ett anslag för detta ändamål. Därefter ingick ett årligt anslag i statsbudgeten för själavård bland finnar som bodde utanför landets gränser.

Inofficiellt skulle man kunna tala om kyrkans arbete bland utlandsfinnar eller om kyrkans diasporaarbete. Organiserandet av själavården bland den finskspråkiga befolkningen i norra Sverige förutsatte ändå att Finland träffade en överenskommelse med de svenska myndigheterna. Detta ärende kom att möta betydande svårigheter i början av 1920-talet.

Politisk spänning mellan Sverige och Finland

Under åren närmast efter Finlands självständighetsförklaring 1917 blev de statliga relationerna till den andra sidan av Bottenviken spända. Detta kunde iakttas i två områden som var strategiskt viktiga: den finskspråkiga delen av Norrbotten och det svenskspråkiga Åland. Det krav som vissa kretsar i Finland hade framfört om att det finskspråkiga Norrbotten vid kommande fredskonferens skulle avstås till Finland väckte misstänksamhet i Sverige.

För att bearbeta opinionen bland norrbottensfinnarna sände man informatörer från Finland till området. Därvid strävade man efter att utnyttja den laestadianska väckelserörelsens verksamhet som överskred riksgränsen och grundade sig på idén om finskan som ett slags heligt språk. Den laestadianska aktiviteten ledde också till några offentliga konflikter. När två laestadianska lekmannapredikanter år 1920 höll sammankomster (seurat) väster om Torne älv, blev de arresterade och återförda till finska sidan av de svenska myndigheterna.

Den finska aktivitet som hade uppstått i den norrbottensfinska frågan gav i Sverige anledning att utreda det ”fosterländska sinnelaget” hos den finskspråkiga befolkningen. På initiativ av Utrikesdepartementet fick biskop Bergqvists ”högra hand”, konsistorienotarie Albert Carlgren, i uppdrag att med hjälp av lokala präster utföra en ”undersökning” av den politiska tillförlitligheten hos den finskspråkiga befolkningen. Pålitligheten skulle framför allt mätas genom uppfattningarna i språkfrågan. Det var alltså kyrkan som började genomföra en hemlig övervakningsverksamhet i norra Sverige.

I realiteten var frågan om Ålands kommande ställning från de officiella svensk-finska relationernas synpunkt mycket viktigare än den norrbottensfinska frågan under åren 1918–1921. Inom inofficiell påtryckningsverksamhet och medborgerlig debatt kopplades Åland och Norrbotten ändå ofta samman, som olika sidor av samma mynt. Detta gällde också de kyrkliga relationerna.

De finsk-svenska politiska tvistemålen ledde på ett avgörande sätt till att de finländska biskoparna inte ville delta i det första nordiska biskopsmötet, som hölls under ledning av ärkebiskop Nathan Söderblom på sommaren 1920 i Uppsala. Söderblom nedlade mycken möda på att få sina finska ämbetsbröder att komma till mötet, som skulle betona den nordiska kyrkofamiljens ställning i utvidgade ekumeniska sammanhang. Den finske ärkebiskopen Gustaf Johansson vägrade dock att resa till Uppsala.

Ålandsfrågan fick sin lösning till Finlands fördel i juni 1921. Därefter var det utrikespolitiska motivet i den norrbottensfinska frågan inte längre så framträdande på finsk sida som tidigare.

Finsk själasörjare till Norrbotten

Den diplomatiska lösningen av Ålandsfrågan gjorde det möjligt att ta fram den gamla planen att sända en finsk själasörjare till norra Sverige. År 1921 hade man redan funnit en lämplig person för uppdraget. Han var O. H. Jussila, en av de ledande gammallaestadianska prästerna i Finland. Den finska mellankyrkliga kommittén, som underhöll kontakter med ärkebiskop Söderblom, hade i maj 1921 sänt Jussila på en mötes- och rapporteringsresa till Norrbotten. Han hade fått rådet att undvika "allt som var retande i politiskt hänseende”.

Kyrkoherde Jussila, som också hade valts till riksdagsman i det nationella samlingspartiets grupp, kom i april 1923 till biskop Koskimies i Uleåborg för att överlägga om sin kommande predikoresa till Norrbotten. I detta läge var den diplomatiska lösningen av Ålandsfrågan fortfarande inte i hamn.

Frågan om den finske reseprästen i Norrbotten kopplades samman med en annan fråga, nämligen planen att i Tornedalen grunda den första laestadianska kristliga folkhögskolan i Finland. Kyrkoherde Jussila var primus motor också för det här projektet. Han vände sig till undervisningsminister Niilo Liakka som själv kom från Alatornio (Nedertorneå). Jussila kopplade explicit planerna på den kristliga folkhögskolan till den norrbottensfinska frågan. Initiativtagarna var säkra på att den laestadianska befolkningen väster om Torne älv skulle ansluta sig till det finska folkhögskoleprojektet. De menade att detta skulle vara det enda verksamma medlet för att bevara finskheten och den finska kulturen bland stamförvanterna i Norrbotten.

Den statliga överenskommelsen från år 1923

Den slutliga lösningen i ärendet med den finske reseprästen i Norrbotten nåddes genom en överenskommelse mellan Finland och Sverige i november 1923. Undervisningministeriet kunde då meddela domkapitlet i Uleåborg att det med hjälp av den svenske ärkebiskopen hade lyckats träffa ett avtal om att sända en finsk präst som själavårdare till den svenska delen av Tornedalen. Ministeriet betonade att själavårdsarbetet skulle inriktas på den religiösa vården – såsom gudstjänster, söndagsskolor och konfirmandundervisning – av de finska undersåtarna i området. Ministeriet definierade också de politiska förutsättningarna för själasörjarens verksamhet. Han fick ”på inget sätt blanda sig i politiska eller sociala frågor”. Hans enda uppdrag var att verka som andlig uppfostrare och själasörjare bland de finska medborgarna.

                      Reseprästen fick alltså på inget sätt beröra de politiska eller kulturella dimensionerna av den norrbottensfinska frågan. Med detta villkor lyckades man på den officiella statliga nivån lösa den gamla konflikten mellan Finland och Sverige på ett tillfredsställande sätt.

Samtidigt som den finsk-svenska frågan om reseprästen för norrbottensfinnarna fick sin lösning, kom också den laestadianska folkhögskoleplanen till ett avgörande. Den första kristliga folkhögskolan inom den gammallaestadianska väckelserörelsen började sin verksamhet i november 1923 i Ylitornio mitt emot Övertorneå. Denna folkhögskola utgjorde också en stödjepunkt för den finska kulturen i de västliga gränstrakterna. Den utgjorde ett alternativ till den svenska Matarengi folkhögskola som låg på motsatta sidan av Torne älv, på endast en mils avstånd. Matarengi folkhögskola hade grundats år 1899 som en del av den svenska gränsbygdspolitiken.

Två slags nationalistiskt tänkande

Då den svensk-finska överenskommelsen kom till stånd år 1923, talade en klar majoritet i Tornedalen finska, i hela Norrbotten nästan 20 procent. Finskan hade ändå förlorat sin tidigare starka ställning i skola och församling, fastän finskspråkiga gudstjänster alltjämt hölls. Luleå domkapitel hade under biskop Olof Bergqvists ledning drivit den kyrkliga försvenskningspolitiken till fulländning. Som svensknationell politiker var Bergqvist rädd för den finskspråkiga befolkningens möjliga ”separatism” också inom kyrkan.

Uleåborgsbiskopen J. R. Koskimies betraktade den finskspråkiga befolkningens situation i norra Sverige på ett annorlunda sätt, ur snäv finsknationell synvikel. För honom och vida kretsar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland var det i Tornedalen fråga om stamförvanter som inte hade rätt till kyrkliga tjänster på sitt modersmål. Under de följande åren skulle det här tänkesättet få ökat stöd i kyrka och samhälle med den så kallade äktfinskhetens uppsving där målet var uppkomsten av ett ”Storfinland”.

Biskop Koskimies understödde den nationalistiska eller äktfinska politik som den kända studentorganisationen Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) drev under 1920- och 1930-talet, också i förhållande till norrbottensfinnarna. År 1927 kallades Koskimies till hedersmedlem för detta sällskap.

Diskussionen om läget av den finska befolkningen i Norrbotten fortsatte år 1929 i ett specialnummer av den nordiska ekumeniska tidskriften Kristen Gemenskap. Både biskop Bergqvist och biskop Koskimies fick framföra sina uppfattningar i den aktuella frågan som hade både politiska och kyrkliga dimensioner. Deras artiklar skilde sig väsentligen från varandra såsom också rubrikerna på dem visade.

Bergqvist talade lakoniskt om "Den s.k. Norrbottensfrågan", Koskimies däremot om "Den andliga vården av den finska befolkningen i Norrbotten sedd från finsk synpunkt”. Bergqvist menade att den egentliga orsaken till klagomål från Finland låg i den finska emotionella nationella extremismen. Han skrev att det i själva verket inte fanns någon nationell minoritet i Norrbotten. Koskimies påstod att de kulturella och religiösa förhållandena i Norrbotten erbjöd en eländig bild av en folkspillra som hade i andligt och religiöst förhållande försummats.

Biskop Koskimies tyckte att antalet finskspråkiga gudstjänster i Norrbotten inte var tillräckande. Värst var att det i området inte fanns någon skola med finskspråkig undervisning. Detta gällde också religionsundervisningen i skolan och skriftskolan i kyrkan. Den finska minoriteten var för Koskimies en förtryckt minoritet som inte hade egna ledare. Han menade att det var fråga om en medveten försvenskningspolitik som förde utvecklingen genom två språk till ett språk, alltså till svenskans hegemoni.

För biskop Bergqvist var den finskspråkiga minoriteten en naturlig del av den svenska statskroppen. De var rikets trogna undersåtar som på grund av deras ras hade ett svenskt ursprung. Han betonade att folket i Norrbotten självt hade önskat att ”riksspråket” skulle undervisas i skolorna. Det fanns ingen anledning att tala om ett nationellt förtryck. Den svenska biskopen förstod på grund av pedagogiska grunder till och med att man hade straffat de elever som hade pratat finska under mellantimmarna i skolan.

Biskop Bergqvist och biskop Koskimies var ledande nationalistiska kyrkoledare som inte hade kunnat tala mera förbi varandra. De nationella och politiska aggressionerna kunde fritt komma till uttryck på ett samnordiskt ekumeniskt forum i slutet av 1920-talet.

Finska resepräster i finnbygden

Den svensk-finska överenskommelsen av år 1923 gällde den ”rent” religiösa vården av norrbottensfinnarna och kom att skapa nya uppdrag åt finska präster som domkapitlet i Uleåborg då och då sände till Norrbotten. De skulle alltså avhålla sig från all nationalistisk propaganda och ”separatistisk” politik.

Dessa präster var i början bara laestadianer såsom kyrkoherde O. H. Jussila från Kuivaniemi och kyrkoherde Pekka Tapaninen från Ylitornio. Mitt i den starka politiska spänningen betonades den laestadianska väckelserörelsens förenande roll på båda sidorna av Torne älv. Med sina sedvanliga möten erbjöd laestadianismen en fristad för finskt språk och lekmannaaktivitet.

Jussila gjorde predikoresor till Norrbotten från slutet av år 1923 till hösten 1926 mellan arbetet som kyrkoherde i Kuivaniemi och som lantdagsman.

Till orter han besökte hörde bland andra Haparanda med sågverken på Seskarön, Nedertorneå, Karungi, Gellivare, Malmberget, Kiruna och Kalix. Kyrkoherde Jussilas verksamhet omfattade andliga möten, själavård och skriftskolor, också för äldre folk. Dessutom delade han ut finskspråkig religiös litteratur. Men biskop Bergqvist förbjöd Jussila att hålla skriftskola för svenska undersåtar, han fick tjäna bara finska undersåtar.

De traditionella laestadianska kontakterna över Torne älv fick bekräftelse av den finska statsmaktens stöd som reseprästens själavårdsresor var uttryck för. Det var inte fråga om trång verksamhet för en religiös riktning, men reseprästens laestadianska identitet var en nödvändig förutsättning för hans resor. Laestadianismen bidrog till att förvara finska språkets ställning mot försvenskningstryck från både den världsliga och den kyrkliga överheten i Sverige.

Jussila efterträddes hösten 1927 i sitt arbete i Norrbotten av en annan betydande laestadiansk präst, kyrkoherden i Ylitornio Pekka Tapaninen. I sin rapport berättade Tapaninen att de finska undersåtar som bodde i norra Sverige hade blivit föremål för förnedrande bemötande. Detta berodde å ena sidan på den arbetande befolkningens lösa livsstil, å andra sidan den rådande svensknationalistiska agitationen.

Från slutet av 1920-talet organiserades själavårdsresorna till Norrbotten av ett särskilt organ inom lutherska kyrkan i Finland, diasporakommittén för centralförbundet för Finska kyrkan (Suomen Kirkon Seurakuntatyön Keskusliiton diasporatoimikunta). Kommittén hade grundats år 1921. Till dess uppgifter hörde att svara för det finskspråkiga själavårdsarbetet utanför Finland, också i norra Sverige, samt hjälpa utländska protestantiska minoritetskyrkor.

Efter Jussila och Tapaninen var det de laestadianska kyrkoherdarna Väinö Havas´ och Paavo Viljanens tur att resa till Norrbotten. Då de efterföljdes i slutet av 1930-talet av skolrådet Matti Pesonen som var en bytydande lekman inom de väcktas rörelse och assessor Yrjö A. Wallinmaa från Uleåborg, blev den laestadianska bundenheten av själavårdsarbetet tillfälligt bruten. Samtidigt var det inte mera fråga om ett arbete som sköttes av representanter för Uleåborgs stift.

En vändning i den svenska skolpolitiken och i Luleå stift 

Den svenska skolöverstyrelsen föreslog år 1932 att finska språket kunde undervisas som frivillgt ämne inom fortsättningsskolor. Det var förståeligt att Luleå domkapitel under biskop Bergqvists ledning motsatte sig förslaget strängt och riksdagen godkände det först år 1935.Det principiella godkännandet av förslaget och den språkliga minoritetens rätter betydde dock en betydande vändning i den norrbottensfinska frågan.

Den slutgiltiga vändningen i den här frågan fördes genom att Olof Bergqvist efterföljdes år 1938 på biskopssätet i Luleå av Bengt Jonzon. Jonzon hade djupt bekantat sig med den finska religiositeten, särskilt de väcktas rörelse, rest i Finland i olika trakter och lärt sig finska. Då han utgav sitt traditionella herdabrev framförde han till slut en omfattande finskspråkig hälsning till ”församlingarna i Luleå stift”.